Jag känner mig rätt nere när jag tänker efter. Så mycket som gör mig förvirrad och tom.
Jag vet inte längre vart jag har mina kompisar, hur nära jag verkligen står dom. Har jag verkligen glidit bort från dom?
Jag saknar att vara omgiven av vänner som ständigt prata om någonting spännande. Jag upplever inte samma sak nu som jag gjorde innan jag får till Thailand. Ska det verkligen vara så svårt att komma in i klassen igen efter tre veckor? Jag känner av det ännu mer nu efter tre veckors ledighet från klassen.
Jag måste tyvärr säga att jag saknar att klassen inte är lika tajt som den en gång var. Jag hata att endel verkar hata andra i klassen. Visst kan det hända att någon tror att jag också gör det men just nu vill jag bara att allt ska vara som förut. Jag saknar alla gemensamma skratt jag saknar alla roliga konversationer som man hade i ettan.
Fan. Jag tycker inte om förändringar. Jag tycker inte om när jag inte vet vart jag har mina vänner. Jag är rädd för att säga vad jag känner/tycker. Jag är rädd för att ingen ska bry sig eller inte lyssnar. Även om jag är omgiven av vänner just nu så känner jag mig ändå så ensam. Det är jobbigt.

Jag tror det finns tre till fyra olika sorters vänskaper(?.)
Den ena är dom riktiga vännerna som man kan prata om allt och ingenting med. Roliga och tråkiga saker.
Sen har man dom som man inte riktigt vet om dom är ens vänner eller om dom bara är sociala.
"Plåster kompisarna" dom som man bara prata med på skolan, dom man umgås med en gång per år. Dom man måste tänka efter vad man säger till, dom man inte kan lita på.
Vet inte om man kan nämna dom gamla kompisarna, dom man knappt prata med men vet vilka dom är hur hur dom var..

---

En sak jag inte förstår. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte ville höra om någon var gravid eller om någon hade fått barn nyligen. Idag fick vi veta att våran naturkunskaps lärare ska få barn i September. Jag reagera nästan ingenting på det. Jag trodde att snart kommer gråten, snart kommer jag känna "cancer(?)" klumpen i hela kroppen.. Jag kände inget speciellt,  jag var varken glad eller ledsen. Det ända som var, var att jag inte ville höra på när alla andra sa grattis till henne. Det var det ända jobbiga.
Detta satte även igång min hjärna som börja tänka på en massa jobbiga saker som inte kändes så jobbiga just då. Nu känns det tungt och förvirrande.
Jag förstår inte varför jag bara blir upprörd när jag vet att han ska bli pappa snart. Jag trodde att när jag fick veta att andra skulle bli föräldrar så skulle jag bli upprörd på dom också men inte det.
Jag blir så ledsen när tänker på det. Det är snart Maj, jag vill inte ha Maj.. Det ända jag kommer tänka på är bara jobbigt. Ååh, jag vill bara gråta, jag vill skita i  alla andra och vara ledsen. Jag vill gräva ner mig i det jobbigaste i mitt liv just nu. Jag känner mig så förvirrad när det gäller allt.

Jag vill fly igen, fly från allt och alla. Jag orkar inte tänka längre. Precis allt är jobbigt att tänka på .__.