Igår tänkte jag att jag kunde lyssna på Kent innan jag skulle sova och av någon konstig anledning blev jag påmind om min moster. Jag lyssnade inte ens på Kent när hon fanns så jag vet inte varför jag började tänka på henne.
Det blev bara jobbiga tankar eftersom jag inte kommer ihåg så mycket om henne, bara de gånger hon ringde och gratta mig på mina födelsedagar. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud och det var så fruktansvärt jobbigt. Jag försökte komma på något minne jag trodde jag skulle ha om(?) henne men jag kommer bara ihåg när hon var sjuk. Det känns jätte jobbigt att bara komma ihåg henne när hon var sjuk och nästan ingenting innan.
Ibland känner jag att jag bara vill prata med någon om allt som hänt när det gäller det här men jag vill inte prata med mamma eller pappa. Varför ska det kännas så jobbigt, så svårt?
Varför ska det vara så svårt att prata om cancer? Jag tror inte jag har några som helst problem med det, iofs har jag aldrig pratat med någon som varit med om det förutom mamma men det blir inte samma sak.. Jag vet inte.
Ibland vill jag bara kunna släppa taget ..
Men jag vet inte hur .
Jag är helt förvirrad, sen imorse för jag har ingen aning varför jag var ledsen, tårarna bara kom och jag kände mig så nere. Så fort jag försökte komma på vad det berodde på så var det helt tomt i mitt huvud.
Jag vet iaf att jag har fruktavsvärt stor ångest för skolan, jag får en konstigt obeskrivbar känsla när jag är hemma och alla tankar är helt okontrollerbara(?) vet inte ens om det är ett ord men..
Allt som nångång i mitt liv har varit jobbigt kommer tillbaka och jag har ingen koll på nåt av de GAAH!
Jag önskar att man för någon dag bara kunnde bara borta från denna värld, försvinna i musiken eller drömmarnas värld!
Ååh ja har haft så konstiga tankar.. Det har låtit som om ett papper revs sönder i mitt huvud sen försvann alla tankar.. det har känns som om någon har stått och tittat på mig.. jag har fått bilder i huvudet om hur en man haft en plastpåse över huvudet och skrikit men inga ljud (min kudde liknade mannen) Jag känner mig helt CP och borde låsas in ett litet tag DD:
Ännu en gång har jag bara legat på govlet och försvunnit in i taket, tänkt på att det är bara är jag som ser saker på väggar sån som jag stör mig och inte kan göra någonting åt.
Jag har funderat lite på vad jag ska göra under min praktik. Tror jag ska vara hemma och måla, bara vara hemma eller kanske vara på gula men utan att fia ska prata om vad hon tycker att man ska göra, det förstör bara ens tankegångar tycker jag.
Alltså.. Jag klarar inte av att vara upp i folk. Så fort pappa kom hem och fråga vad jag hade gjort idag så kände jag bara hur jag ville berätta att jag varit ledsen men jag visste att jag skulle bara börja gråta så jag sa inget.
Jag vågar inte prata med pappa om varför jag for hem idag. Varför ska det vara så svårt att prata med sin egen föräldrer att man har ångest över skolan, ångest för att komma hem? Jag tror det är svårt för att de inte förstår vad man menar och de tycker bara att man är konstig eller nåt. JAG VILL BLI FÖRSTÅDD men jag vill också förstå mig själv..
Jag är rädd för hur det kommer bli imorgon. Om jag bara kommer gråta helt okontrollerat då också? Om jag vill försvinna från alla vart ska jag gå då?
JAG HATAR NÄR DET BLIR SÅ HÄR!! Andra gången jag skitit i lektioner för att jag har varit ledsen
Kan ingen bara ta bort alla tankar? Jag vill inte behöva gråta så fort jag får för många tankar i mitt huvud.
När blev det så här jobbigt? Känns som om jag bara kommer vara ivägen och jobbig .__.
GAAH jag vill verkligen inte åka till skolan imorgon, det känns som om jag har alldeles för mycket att göra och jag vill bara vara hemma hos simon resten av mitt liv. Det är bara jobbigt att vara hemma också för det ända jag gör är att sitta vid datorn (av någon konstig anledningen känns det som om jag skrvit fel)
Jag vill sluta skolan bara för ett litet tag och inte behöva känna någon stress eller något hinder till varför jag inte får saker gjort .. Jag är FRUKTANSVÄRT drålig på att planera och det märker jag allt för ofta BLÄÄ D:
Sitter iaf hemma hos simon nu och det är väl bra <3 Varit en underbar och rolig helg!
Men det är söndagkväll D: och jag måste upp tidigt och åka buss.. och BLÄÄ DD:
Jag tycker inte om att varje gång vi har bildlektion så prata Fia alltid bort nästan halva lektionen, så man hinner knappt börja med något och det stör mig fruktansvärt. Idag t ex så vi skulle gå igenom vad vi sa om någon hemsk bild som någon hade gjort när våran lärare inte var där sen gick hon in på andra kända tavlor och frågade vad man typ kände igen.. Jag ville hellre försöka göra klart någonting eller börja på något nytt jag har jätte många bilder i huvdet som jag skulle vilja rita.
"Ja, nu har ni en halv timme kvar av lektionen" JAHA?! VAD SKA VI GÖRA DÅ? TA FRAM PAPPER OCH PENNA OCH TRO ATT JAG HINNER RITA NÅGOT SOM INTE TAR SÅ LÅNG TID?! :@ GRRR jag tycker iaf inte om det! Har jag bild så vill jag rita eller måla, inte sitta och lyssna om vad man ser på ett pappet och veta vad som är mest känt. GAH!
OM jag vill lära mig nåt på bilden så är det eventuellt angående färg eller olika tekniker på.... saker D:
Bild är faktiskt rätt tråkig D:
Jag förstår inte varför jag alltid måste göra jobbiga beslut som måste göras för mitt eget bästa.
Att total radera någon ur mitt liv är skit jobbigt och jag önskar ibland att jag inte behövde må så dåligt över någon som en gång för länge sen gjort mig glad och lycklig. Det känns nästan fel att säga så men det är tyvärr sant.
Och jag hatar att bli påmind om personer man försöker glömma, t ex genom musik. Jag blir påmind av så många pga artister eller låtar. Jag vill att Placebo ska vara mitt band! Jag vill inte bli påmind av någon när jag lyssnar på underbara älskade Placebo, samma gäller Kent och mycket annan musik jag har på min iPod och dator, det är inte precis som att jag kan radera musik också. FAN att man ska "ha så mycket gemensamt" BLÄÄ!!
Jag hatar det här!
Varför ska jag behöva känna ångest för att lära känna någon? Varför kan jag inte hantera alla känslor, jag som inte ens har en aning om vad det är för känslor jag har i kroppen.. Jag blir ledsen, arg, besviken, rädd.. allt på en gång så jag vet inte hur jag ska agera. Jag försöker väl mest tränga bort mina tankar och vara glad igen men hur länge kommer det fungera? D: bläää D: varför ska det vara så mycket känslor just nu D: Jag ska ju må bra!
Min kropp känns alldeles konstig (som vanligt)
Jag är sjuk och jag känner av urinvägarna igen fast jag fick medicin för urinvägsinfektion för typ en vecka sen. Det är otroligt jobbigt för jag vet inte om det sitter i huvudet eller om jag verkligen har en kropp som är helt CP och aldrig vill att jag ska må bra. Och jag kommer aldig sluta skriva om hur jobbigt jag tycker att det är och att jag hela tiden ältar om hur jag känner av det och att inget funkar.. De flesta tjejer tycker inte om urinvägsinfektion så tänk er att ni känner av det en gång i veckan/varanan vecka och det finns inget du kan göra åt det.
Jag är även nervös inför skolan imorgon, hur jag kommer må och få skuld känslor för att jag glömde NK på skolan så jag inte har kunna gjort läxan som jag tror var tills imorgon DD: Hela dagen imorgon är full av lektioner finns inte tid för rast blää för onsdagar .___. plus att jag har trafik... nånting på måndag eftermiddagar JAG VILL INTEEE DDDD8
