Igår tänkte jag att jag kunde lyssna på Kent innan jag skulle sova och av någon konstig anledning blev jag påmind om min moster. Jag lyssnade inte ens på Kent när hon fanns så jag vet inte varför jag började tänka på henne.
Det blev bara jobbiga tankar eftersom jag inte kommer ihåg så mycket om henne, bara de gånger hon ringde och gratta mig på mina födelsedagar. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud och det var så fruktansvärt jobbigt. Jag försökte komma på något minne jag trodde jag skulle ha om(?) henne men jag kommer bara ihåg när hon var sjuk. Det känns jätte jobbigt att bara komma ihåg henne när hon var sjuk och nästan ingenting innan.
Ibland känner jag att jag bara vill prata med någon om allt som hänt när det gäller det här men jag vill inte prata med mamma eller pappa. Varför ska det kännas så jobbigt, så svårt?
Varför ska det vara så svårt att prata om cancer? Jag tror inte jag har några som helst problem med det, iofs har jag aldrig pratat med någon som varit med om det förutom mamma men det blir inte samma sak.. Jag vet inte.

---

Ibland vill jag bara kunna släppa taget ..
Men jag vet inte hur .