MeNotReal

Idag hade jag tagit på mig en blå klänning med stora blommor på. Solen skiner med sina värmande strålar utanför fönstret. För en gångs skull hade jag bestämt mig för att försöka läsa klart den där boken jag börjat läsa för flera år sedan. Jag gick ut på altanen och öppnade en av glassdörrarna för att känna vinden blåsa in. Sittandes på golvet började jag läsa och mitt i det hela började jag konstigt nog känna igen mig i den och det gjorde mig frustrerad när det slutade göra det. När jag tittar ut mot gräset kan jag inte låta bli att lägga undan boken och gå ut i det gröna mjuka gräset. Funderandes på vad jag egentligen håller på med sätter jag mig ner och känner på det gräs jag alldeles för långe sen tog på. Det drar mig tillbaka till dåtiden, den tid jag vet att jag ska glömma för alltid eftersom det aldrig kommer att förändras. Jag är helt fast i mina tankar, fast än jag har rest på mig och börjar gå igen.  Med bestämda steg går jag mot brevlådan, går i det stickiga och hårda gruset som ledet mot brevlådan bara för at känna smärtan under mina fötter. Man måste väl straffa sig själv när man tänker på saker man inte får tänka på. I min skugga ser jag hur mina ben lyser igenom klänningstyget när jag går, jag känner hur vinden tar tag i tyget medan jag närmar mig brevlådan. När jag går tillbaka finns inga tankar kvar i mitt huvud, jag lägger posten på altangolvet och fortsätter gå i det sköna gräset. Jag sätter mig ner flera gånger och stryker gräset med min ena hand, känner hur gräset lägger sig mellan mina fingrar. Tankarna är tillbaka igen, så fort går det mellan tom i huvudet och att orkanen dyker upp. Även om tankarna den här gången inte är dåliga, de är nästan som tomma papper som snurrar omkring i mitt huvud och tar upp min tankeplats. Pappersarken fylls sakta men säkert med text, bilder, frekvenser som jag helst vill glömma. Jag inser att jag aldrig har mått helt bra, att det alltid har funnits någonting jag har varit arg, ledsen, besviken, sårad… Men de sista åren har haft fler ljusa stunder än åren innan. Det är vad mina tankar mest består av, återblickar på det gråa och mörka och sen se hur okej det egentligen var och om igen.