MeNotReal

Här sitter jag igen, hemma från jobbet och så fort jag skriver det så kommer ångesten krypandes.. Men det var inte det var jag var tänkt att skriva. Och bara därför glömde jag bort vad det var jag skulle skriva. Något om nostalgi skulle jag tro.

Nostalgi som känns så bra att tänka på, skolan, första året på gymnasiet. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit det, känns som rätt många faktiskt… Men nej jag tror inte jag ska göra det, det kommer bli precis som alla andra gånger, säger hur fantastiskt det och hur det inte längre är det och hur jävla mycket skit det har blivit. Men på ett sätt känns det inte så längre. Inte riktigt på samma vis. När jag tänker tillbaka så ser jag bara soliga dagar och alla var fantastiskt bra vänner med varandra. Den tanken är fortfarande kvar i mitt huvud. Att det fortfarande är så fantastiskt, att alla fortfarande är vänner fast vi inte ses som vi gjorde när vi gick i skolan. Tror det är alla dessa soliga dagar som gör att den tanken är i mitt huvud.

Kommer ihåg när vi åkte till ett ställe, över en helg. Fantastiskt väder och alla hade det så himla trevligt. Det är den bilden jag fortfarande kvar. Och det känns bra.

Tankar som finns i min ”må-bra-bubbla” en bubbla som jag allt för sällan befinner mig, på gott och ont. Verkligheten är bara så jobbig och ångestladdad. Kan inte förstå hur många i min ålder är så lugna med hela situationen som många av oss befinner sig i (arbetslös/första jobbet/fortsätta plugga). Men ja många säger väl inte allt på internet heller och en del känner väl inte att saker är jobbiga heller.

Skulle vara intressant att veta vilka det är som läser min blogg. Även fast ni är ett fåtal så vore det intressant. Ni får väl vara hur anonyma ni vill men nåt kan ni väl skriva?