Jag kanske inte borde skriva det här men det tynger mig ibland.
Jag stör mig fruktansvärt mycket på min mamma, hon klagar mer än vad hon ger beröm. Hon pratar jämt om skolan och jobb och att jag inte gör tillräckligt med saker nere.
T ex, hon kom hem från sundsvall i torsdags kväll och det första hon säger är att hon saknat mig och att det vad kul att se mig igen. Men sen börjar hon "Har du tagit ner tvättkorgen?" jag sa som det var, att jag inte hade gjort det "Har du tvättat något under tiden jag har varit borta?" "Nej det har jag inte" och redan nu var jag upprörd på henne "Du vet att jag inte tänker tvätta när jag kommer hem det har jag sagt åt dig förut. Gå upp och hämta tvättkorgen och tvätta" hon hade aldrig sagt till mig att hon inte vill tvätta när hon kommer hem, plus att jag är van att mamma gör saker fast hon ber mig göra det.. Mamma kan inte låta det ta 10 minuter innan man gör någonting. Iaf så jag envisades att jag skulle tvätta då, bara för att hon inte skulle säga hur dålig jag är om jag inte gör det. Eftersom jag är bortskämd när det gäller att tvätta (har aldrig tvättat någonting i mitt liv förut) Hon sa väl att det var bra att jag hade startat en tvätt men sen när vi skulle lägga oss sa hon att det var nog försent att starta en tvätt, att den inte skulle hinna gå klart innan vi skulle lägga oss.. Jag blev så irriterad på mamma då..
Nu i helgen var vi i stockholm och när vi skulle lägga oss efter en dags biltur så nämner hon praktik och jobb och skolan igen, och jag sa åt henne att jag tyckte det var jobbigt när hon nämner det, och vad gör hon? Jo hon fortsätter prata om det!
Aja.. så jag är inte så förtjust i min mamma just nu. Och krille eller marie, om ni läser det och säger nåt till mamma kommer inte göra saken bättre.. så säg inget