Varning: Här står det samma saker som jag skrivit i mina tidigare "jobbiga" inlägg!

Åter igen har jag samma sak att säga. Jag tycker inte om tankar. Ikväll är det åter igen för många av dom.
Jag vet att det kan inte vara så spännande att läsa om samma sak om och om igen. Jag skriver bara om samma sak.

Jag önskar att det fanns en maskin som tog bort "cancer" tankarna. Jag kallas dom så för att jag får ont i hela kroppen, en klump i halsen (osv, osv) av dom. Jag vet verkligen inte vem jag ska prata med för jag vet redan svaren jag kommer få. Så just nu är bloggen min "ända" utväg.

Jag vill inte ha maj månad av en orsak. Jag vill inte tänka den ända onda tanke som är i mitt huvud, som har med maj att göra. Det har också med barn att göra. Det gör ont i min kropp att skriva om det. Det är väl därför jag inte prata så mycket med någon om det här. Jag känner mig helt förstörd pga det här. Jag vill bara kunna glömma, glömma för evigt. Glömma bort allt som hänt. Allt som jag faktiskt kommer ihåg. Det är så jobbigt att min hjärna gör så att jag ständigt påminns om det. Minsta lilla på påminns jag. Det är väl två som vet vad jag prata om.. Typ.
Jag hatar min hjärna som aldrig kan göra som jag vill, som aldrig vill glömma, som aldrig vill sluta påminnas..

Jävla tårar.. Bara att känna hur det lite lätt strömmar till i tårkanalen, fast utan att det faktiskt börjar rinna längst kanten av ögonen är jobbigt, tänk er själv.  Kan ingen bara rensa mitt sinne, mina tankar en sil.

Ibland funderar jag på att prata med någon vuxen, men hur ska jag klara av det när jag inte ens kan prata med mina närmaste.. Hatar tonårsproblem/humörsvängningar/känslor för det är ju bara det de är. "Det är något alla gå i genom". Om alla går i genom det här så vill jag veta hur dom klarar det. För ibland känns det inte som om jag kommer klara av det alls.

Förlåt men.. Lämnad åt ensamheten. Det gör ont. Jag vill bara springa in på mitt rum och gråta tills det inte finns någon vätska kvar i min kropp, skrika ut all panik, all sorg... eller vad det nu är för nåt. Men jag kan inte, jag klarar inte ens av att göra det.
Jag vet att man inte ska hålla sina känlsor inom sig men ibland känns det som att jag inte kan visa mina ledsna känslor. Jag har en klump i halsen, den smått bränner nu. Mitt huvud är full med massa jobbiga tankar. Tankar som jag haft i typ två, tre år eller nåt sånt? Det verkar aldrig försvinna när det väl har startat..
Aja nu har jag iaf skrivit av mig lite. godnatt