Jag kan erkänna att jag var väldigt pepp inför den här dagen, hade fjärilar i magen och allt..
Det slutade med att jag grät och det var inte för att jag kommer sakna min klass, snarare tvärtom.
Att se deras glädje, alla deras vänner tillsammans, göra roliga saker tillsammans.. Jag ser saker som ingen annan ser, inte på samma sätt. Ingen förstår mig när jag säger att jag är avundsjuk på dom.. Aja

Hur kan en lärare inte förstå att man skolkat för att man mått dåligt? Hur kan en vuxen människa säga att det inte är en dålig anledning? Jag blir så jävla arg och leden!

Den här sommaren kommer vara den sämsta någonsin!!

---

Hur kan ens egna föräldrer inte förstå när man mår dåligt? Man gråter framför denne och berättar att man inte klarade av att fika och umgås med klassen och att man känt sig stressad i skolan, och de ända han säger är "Du får planera bättre"..
"Ja men tack så jävla mycket för ditt stöd! Jag älskar dig <3" Nej inte riktigt.
Visst jag har varit ledsen de gånger jag haft dålig planering och så men ändå! Känns som om man måste visa hur dåligt man mår för att göra sig förstådd hos vuxna..
Nej jag är så jävla less på allt just nu! Och skit stressad är jag också..
Ska försöka plugga in i det sista innan jag flyr hem till Rossön <3