Mimmi är en grå hermelin-kanin (tror rasen heter nåt sånt).
Hon fyllde nio år den sjunde Juni, precis samma dag som min mamma.
Det var egenltigen min bror som ägde henne först men när min albino vädur dog så tror jag att jag fick hjälpa till att ta hand om Mimmi.
Som liten råkade hon bli jagad av nån av oss syskon och blev livrädd och skrek, efter det blev hon lättskrämd och otroligt skygg, hon var absolut inte rädd för att rivas eller bitas heller.
Jag fick en ny liten svart kanin av mina kusiner som vi trodde vi kunde ha tillsammans med Mimmi men icke, efter kanske två veckor var den lilla svarta kaninen död. Efter det fick hon ett nytt namn av mina kusiner, "mördar Mimmi" men jag tycker om henne lika mycket ändå.
Efter några år så hade jag och en gammal klasskompis till mig pratat ihop oss om att vi skulle para Mimmi tillsammans med min kompis kanin och det gjorde vi. Fyra veckor senare så fick hon sina ungar, dock så dog några av hennes barn men tre stycken klarade sig bra.  När dom blev tillräckligt stora gav vi bort två hanar men honan behöll vi. Under den vintern så dog Mimmis barn, mest troligt av att hon inte fick vatten (vi tror att mimmi hann dricka vattnet innan det frös och att den lilla ungen inte hann få något vatten). Men Mimmis liv har fortsatt ändå.
Hennes personlighet har inte förändrats mycket under de här nio åren, hon var fortfarande skygg och vaksam på allt. Minsta rörelse så sprang hon och gömde sig.
Tills i helgen..
Jag var iofs inte hemma i helgen men när jag kom hem så var hon som en helt annan kanin, inga snabba reflexer, inte lika sugen på att äta eller springa omkring om man gick ut med henne. Plus att jag märkte att hennes ena öga inte var som det skulle, massa ögongrejs (vet inte vad jag ska kalla det) och hon hade det inte lika öppet som det andra.
Och idag blev jag verkligen rädd. Jag tänkte att jag skulle ta ut henne på en liten promenad men hon sprang knappt, hon bara lade sig ner och brydde sig inte om nåt och sen när jag skulle ta in henne så reagerade hon knappt at jag tog tag i henne och så har hon ALDRIG varit förut! Jag gick in till pappa och berättade vad som hänt och hur jag kände..
Jag vart jätte ledsen, jag vill inte att min kanin ska dö. Hon har bott på våran gård i 9 år!
Så nu sitter jag och funderar på hur jag vill göra, om vi ska se till att ta bort henne eller om jag ska ringa någon veterinär och se vad dom tycker..

Jag är så rädd!