Fantastiske José får vara med mig idag. Har får vara med mig i min deppighet och hålla mig lugn när jag blir irriterad på allt och alla. Jag tror jag börjar hamna i en sån där fantastisk svacka igen. En svacka där meningslösheten, oron, ledsamheten kommer fram och vad jag vet så är det början. Men det kan hinna ändra sig, det är ju ändå dag ett och en halv av deppighet så. Blev rekommenderad ett varm bad av en kompis och det är något jag ska ta, i hopp om att bli av med lite meningslöshet och irritation.
Ord, ord som ska beskriva. Dem är inte alltid så lätt att hitta i vissa sammanhang. Ord som ska beskriva hur man mår, vilken känsla man får. Det är oerhört svårt när man ska, när man måste beskriva hur det är man känner. Men jag jobbar på det. Hitta dessa ord som ska hjälpa mig till det som anses vara med normalt.
Ibland vill jag inte vara normal, ibland vill jag bara vara den jag oftast är. Den person jag är mest van, bekväm i att vara. Ensamheten, gråten, oron, meningslösheten, irritationen, tankarna. Dom har så gått som alltid funnits där. Att veta att det är en del av det man måste bearbeta gör mig lite rädd. Kommer jag tappa bort mig själv?
Nej som sagt José får vara min man idag, tyvärr Simon <3 Mina känslor idag känner jag inte för att dela någon på den personliga nivån.
"En känlsa av
meningslöshet återkommer
med ett lugn att man
inte måste, det går bra
att bara sitta upp/ligga ner
och göra absolut ingenting
alls. Ingen tv, ingen dator,
ingen musik, ingen telefon,
ingen tid, inga tankar,
inga känslor, ingen kropslig ansträngning.
Bara meningslösheten"
♥
Jag har flera gånger viljat skriva något här men eftersom jag vet att många jag inte känner till läser min blogg så känns det inte som att jag kan skriva vad som helst, men egentligen ska det inte spela någon roll...
Aja. Mitt självförtroende har sjunkit otroligt mycket sen jag slutat skolan och eftersom jag inte gör något om dagarna så blir det väl inte bättre av det. Jag blir nervös så fort jag ska göra något, jag blir feg och väljer att inte göra det istället. T ex så har jag bara en kompis "kvar" sen skolan, Det beror väl delvis på mig också. Jag vågar inte ta upp kontakten med någon av dom igen, väntar på att dom ska göra det.. Men sån är jag, en sån som tänker alldeles för mycket. Hur som helst så ska jag börja gå på samtal typ, dck börjar inte dom förän i januari/februari typ.. Får väl se om det blir bättre med allt eller nåt. Vad mer har jag lust att skriva om? Jag kan inte låta bli att tänka på det som var, det där bra som fanns. Men det är väl egentligen inte heller nytt.
Överannalyseraren är tillbaka igen! Helt fantastiskt..
Det har verkligen hänt mycket sen sist och det har bara varit skitsaker.
Jag har pratat supermycket med mamma och pappa om det och det har väl hjälpt,
ska få prata om det men någon annan också (Y)
Igår och imorse så har jag läst gamla minnen och tänkt alldeles för mycket tillbaka.
Texten kanske kan beskriva bättre hur jag kände mig då.
...
Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra
Du måste lämna mig ifred
Jag behöver ingen hjälp
Vill du hjälpa hjälp dig själv
Jag behöver ingen hjälp
så lämna mig ifred
Lämna mig ifred
Fick veta en sak om mig själv som jag inte kom ihåg, när jag läste imorse. Det känns som att det förändrar saken lite.. Aja.
Får se vad den här helgen har att bjuda på <3
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tårar, tårar, tårar.. Igår var ingen kul kväll. Mina föräldrar börja bli gamla och kliver upp flera gånger om nätterna så jag fick gråta tyst istället, jätte tyst *kväva ljuden*.
Eftersom det verkar vara en sån period i månaden så var jag ledsen över så mycket.. Tänkte tillbaka till etta, det bästa året av alla (första året av gymnasiet alltså) Allt var så lekande underbart på alla nivåer sen kommer jag och förstör allt. Okej, jag förstörde inte allt men nästan, det kändes som det iaf.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att fördjupa det hela men... Han, den absolut underbaraste personen på hela jorden (just då) fanns i mitt liv, lekande underbart (fin-konstigt-mysigt uttryck) och allt var så bra som det kunde bli! Jag fick känna mig som de flesta tjejer borde få känna sig, mycket mer än tillräcklig.
Den bästa klassen jag någonsin träffat, (just då) många underbara människor som helt plötsligt trädde fram i mitt liv, helt perfekt efter en rätt mörk högstadieperiod. Jag fick känna mig önskad och accepterad precis som alla personer borde få känna sig. Sen de andra åren ska vi inte gå in på.
Den ända som fick mig att klara mig igenom de sista åren var nog ändå min pojkvän, annars hade jag nog sjunkit till botten och vem vet hur det hade slutat.. Jag vet att man egentligen inte ska se tillbaka på saker och ting men igår blev en sån natt och en del tankar är fortfarande kvar..
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Många av mina nätter ser ut så här, iaf de senaste fyra, fem. Nej som sagt, jag tycker inte om att vara ensam.. Jag borde verkligen se till att skaffa mig en sysselsättning.
Man har ju gått ut skolan nu och man har splitrats från klassen som jag egentligen trivits(?) med bäst under alla år i skolan.
Sitter och kikar på gamla bilder sen de tre senaste åren och shit vad nostalgisk man kan bli och fan vad jag saknar folk som jag absolut inte trodde jag skulle sakna.
Jag önskar vi kunde ha en sista träff då alla var med så man kunde ta farväl av alla i klassen och inte bara dom som var på corner mellan halv två till kvart över två så vissa i klassen såg jag inte ens vid den tiden.
Åh nej jag saknar så många i klassen redan nu. Man väntar bara på att tårarna som inte kom för två dagar sen ska komma. Inte så kul faktiskt. Aja man får väl se hur allt det här slutar.. Usch.. ensamheten kommer lätt komma tillbaka nu. Nej fy för allt! Måste ju få skriva av sig lite.
Nej jag vill verkligen inte bli vuxen, denna dumma värld jag kommer bli utsparkad till. Och nej jag har inget sommarjobb eller nåt jobb/skola att gå till till hösten.. Nej fy jag vill hellre gå ett år till på skolan tills jag vet vad jag ska göra så jag kan börja med det direkt efter skolan. Blä! Självkänslan har bara sjunkit lite .__. Just att min fobi för telefoner och prata med främlingar IRL känns inte som att de kommer bli bättre efter skolan..
Måste komma ihåg att ta med mig alla läxböcker och det till utlandet annars blir det nog inte så kul.. Nej blä jag vill ingenting just nu.. Ska förhoppningsvis bli skönt att resa utomlands.
Min värld är helt uppochner och jag vet inte vad jag ska göra åt det.. Min hjärna tänker för mycket och det skapar mycket större problem..
Skönt att ha jullov nu iaf, hoppas mina tankar försvinner tills skolan börjar *håller tummarna*
Idag hade vi våran musikal lektion och idag kände jag hur ångesten kom tillbaka när jag gick in på Saga. En liten känsla som jag vet at jag hade för ett år sen, en känsla som senare fick mig att gråta och få panik.
Att inte en kurs kan vara som ett möte, att om man missar den så är det inte så mycket mer med det. Men tyvärr är det inte så. Jag är faktiskt ledsen över att våran klass var så tajt i början för nu är vi helt splittrad men vi sitter fortfarande tillsammans och ibland känner jag att jag inte klarar av det. Allt är så fake..
Nej, ibland önskar jag att jag inte gick i min klass men skulle det vara så mycket bättre då? Jag har faktiskt fått ut mycket av min klass, både pisitiva och negativa saker. Nej nu längtar jag så mycket till studenten mest för att slippa allt jag inte tycker om, slippa det jag stör mig på. Allt har blivit så komplicerat med mig..
Ångest säger jag bara.
Jag måste komma fram till att man inte ska älta, för det blir bara värre. Men jag försöker bara komma fram till en bra lösning.. Dumma ältning, under två års tid har jag nu tänkt för mycket och blivit arg och ledsen egentligen helt i onödan men jag vet inte hur jag ska sluta.
Ska iaf bli superskönt med lov <3 Tror inte jag kommer gå på skolan på tisdag nästa vecka. Orkar inte sitta där och dö
Arg musik är bra musik just för att arg musik kan lägga locket på och hindrar tårarna från att tränga fram!
Dock vet jag inte varför jag känner så här, faktiskt ingen aning alls vilket är rätt ovanligt. Hoppas bara att det försvinner ganska snart..
"I'm not doing great
I feel like I'm dead
Not thinking straight
Inside my body, troubled, full of hate
I had to let it out before it's too late
Deep Inside, It can hide!
Feeling so lost and betrayed
why does this happen to me everytime
Stuck in this place, where I can't escape
Screaming and clawing from deep inside
Why won't it fade
Outside I had to lie; "I'm ok",
I hope someday, I'll stop getting pain..."
För många tankar leder aldrig till någonting bra..
Efter lunch blev min mage väldigt upprorisk mot mig, jag vet inte om det var för att det var soppa idag eller om det var för att jag inte får dricka mjölk eller att det är någon annan konstig anledning.
Det är andra gången den senaste månaden som jag har varit tvungen att åka hem för att min mage inte vill vara min vän. Jga vet inte vad jag ska göra. Aja det löser väl sig <3
Ja, jag har ju varit på konsert i Stockholm i helgen. Helt underbart! Jag förtjänar massor med vuxenpoäng haha
Nu till det jobbiga.. Sen i söndags (dagen då jag skulle hem till strömsund) har jag haft feber och ont i halsen. Det har blivit värre sen dess. när jag ringde sjukvårdsrådgivningen(?) så visade det sig att alla mina symtom är precis som svininfluensan..
Jag är jätte sjuk och orkar inte göra någonting men är för varm för att kunna sova. Ont i kroppen har jag också.. Får se om jag orkar skriva något mer sen..
"Helvetet är tillbaka". Mina tankar är verkligen överallt och jag har varit skit deppig hela dagen. Jag har försökt dragit mig undan för att vara lite ensam utan att störas av vissa..
Nu när jag kom hem fundera jag på om det är skolan som gör att jag mår dåligt, för nu finns det nästan inga tankar kvar.
Jag kände att jag ville skriva av mig en massa men det känns som om det inte finns någonting kvar..
De senaste tre dagarna har iaf inte varit särskilt bra. Tänkt och funderat allt för mycket. Varit svartsjuk över ingenting och inte alls mått bra. Det känns inge bra när känslorna bara överrumplar(?) mig.
Nej alla tankar är verkligen helt borta.. Det får räcka så här för tillfället
Ja svartsjuk är jag, jämförmig med helt andra individer(?) gör jag också. Det gör mig ledsen. Jag ska inte intressera mig i hur andra vill leva sina liv tillsammans med andra.
Ibland önskar jag att jag vor som alla andra, jag vill ibland vara normal.
Det känns som om jag har så mycket i mitt bagage(?) sompåverkar mig så mycket.. Endel saker förstår jag mig inte ens på vilket förvirrar mig..
Under en rättlång tid har jag börjar fundera påom jag borde prata med typ en psykolog.. Men jag vet inte vem, hur när eller nåt..Känns ju dumt att nämna sånt här till mamma eller pappa. Dom tycker nog att jag ska prata med dom istället.. Men när jag inte ens vet vad som är fel eller vad det beror på att jag mår så här så underlättar det inte att prata med dom.
Jag kan inte ens prata med mina vänne romdet här, det är ingen som förstår så hur kan dom då hjälpa? Plus att jag ältar(?) saker så mycket att det blir ett problem.
Det känns som att jag har traslat in mig i ett fiskenät och nu börjar det bli trångt och det börjar göra ont. Jag vet inte hur jag sta göra för att ta mig ur det och jag kan verkligen inte sluta röra på mig..
Mår kanske inte så där toppen bra.. Behöver bara lära mig att vara ifred.
Det gör ont. Ont i kroppen och ont i själen. Jag är rätt säker på vad det beror på.. Jag har gett upp, gett upp att göra någonting åt det. För vem bryr sig? Helt ärligt.
Det känns iaf inte som att någon bryr sig. Ja jag är väldigt självisk.. Jag vill bara inte känna mig ensam
Låt en storm ta bort mina tankar, jag vill bara vara normal.
Varför drömmer man om personer man ska glömma? Det gör det så mycket svårare. Jag börjar bara sakan igen och hopppas fotfarande på att det "ska bli som förut"..
Idag har inte direkt varit någon bra dag för min dag började kvart i fem. Urinvägsinfektion som är på G igen? Ja jag vet inte, jag hoppas bara att det går över <3
Det är oktober, "bröstcancer månaden" månaden då min moster gick bort. Jag har fortfarande en massa tankar kvar, tankar jag hoppas aldrig försvinner <33
Nej nåt lite mer positivt. Jag tror jag ska gå och simma ikväll. Får hoppas att jag inte är för lat ikväll också.. Nej jag SKA gå och simma ikväll! :) Mamma har köpt simglasögon och simmössor åt mig, får se hur dom ser ut på fredag då hon kommer hem. Måste anmäla mig till utbildningen! och planera lite inför nåt som kanske kommer <3
Jobbigt när man känner att det skulle vara jobbigt om man gick på skolan eller att man tror att det blir värre om man gör det.. Men man vet intehelt säkert, det kan gå över om någon timme och då känns det onödigt att man stanna hemma.. Men ja, vad ska man göra? Jag tycker inte om när det blir så här .___.
Får se om jag ringer sjukan eller hur jag gör..
Jaha, ja då var man hemma pga urinvägsinfektion igen.. Det är så jobbigt eftersom jag får problem i fyra timmar, sover lite sen känner jag ingenting.. Men jag är iaf glad att Simon skjutsade hem mig igår och sov över så att jag inte var helt ensam i morse <3
Ja, nu är det bara att vänta och se om det går över av sig själv eller om jag måste boka tid på sjukan.. Jag hatar at vänta ._.
Ja, jag kan nog säga redan nu att det här året kommer bli precis som vår terminen förra året. Mer tårar och mer skolk, skulle jag tro..
Kände redan när jag klev i i bildsalen att ingenting har förändrats till det bättre och nu känner jag ångesten krypa in i mig igen. Jag grät när jag kom hem.. Det kommer bli ett sånt jobbigt år. Jag vet inte vart jag har mina kompisar och jag vet absolut inte hur jag ska beté(?) mig på lektionerna vi kommer ha de här året..
Usch! Jag vill inte börja skolan! Jag vill inte umgås med någon! Jag vill inte ha lektioner... Åh! Alla mina känslor har garanterat kommit tillbaka .___. Jag vill bara gråta! D':
Det är väl de jag kan säga om min första skoldag..
