Varning: Här står det samma saker som jag skrivit i mina tidigare "jobbiga" inlägg!
Åter igen har jag samma sak att säga. Jag tycker inte om tankar. Ikväll är det åter igen för många av dom.
Jag vet att det kan inte vara så spännande att läsa om samma sak om och om igen. Jag skriver bara om samma sak.
Jag önskar att det fanns en maskin som tog bort "cancer" tankarna. Jag kallas dom så för att jag får ont i hela kroppen, en klump i halsen (osv, osv) av dom. Jag vet verkligen inte vem jag ska prata med för jag vet redan svaren jag kommer få. Så just nu är bloggen min "ända" utväg.
Jag vill inte ha maj månad av en orsak. Jag vill inte tänka den ända onda tanke som är i mitt huvud, som har med maj att göra. Det har också med barn att göra. Det gör ont i min kropp att skriva om det. Det är väl därför jag inte prata så mycket med någon om det här. Jag känner mig helt förstörd pga det här. Jag vill bara kunna glömma, glömma för evigt. Glömma bort allt som hänt. Allt som jag faktiskt kommer ihåg. Det är så jobbigt att min hjärna gör så att jag ständigt påminns om det. Minsta lilla på påminns jag. Det är väl två som vet vad jag prata om.. Typ.
Jag hatar min hjärna som aldrig kan göra som jag vill, som aldrig vill glömma, som aldrig vill sluta påminnas..
Jävla tårar.. Bara att känna hur det lite lätt strömmar till i tårkanalen, fast utan att det faktiskt börjar rinna längst kanten av ögonen är jobbigt, tänk er själv. Kan ingen bara rensa mitt sinne, mina tankar en sil.
Ibland funderar jag på att prata med någon vuxen, men hur ska jag klara av det när jag inte ens kan prata med mina närmaste.. Hatar tonårsproblem/humörsvängningar/känslor för det är ju bara det de är. "Det är något alla gå i genom". Om alla går i genom det här så vill jag veta hur dom klarar det. För ibland känns det inte som om jag kommer klara av det alls.
Förlåt men.. Lämnad åt ensamheten. Det gör ont. Jag vill bara springa in på mitt rum och gråta tills det inte finns någon vätska kvar i min kropp, skrika ut all panik, all sorg... eller vad det nu är för nåt. Men jag kan inte, jag klarar inte ens av att göra det.
Jag vet att man inte ska hålla sina känlsor inom sig men ibland känns det som att jag inte kan visa mina ledsna känslor. Jag har en klump i halsen, den smått bränner nu. Mitt huvud är full med massa jobbiga tankar. Tankar som jag haft i typ två, tre år eller nåt sånt? Det verkar aldrig försvinna när det väl har startat..
Aja nu har jag iaf skrivit av mig lite. godnatt
Jag känner mig rätt nere när jag tänker efter. Så mycket som gör mig förvirrad och tom.
Jag vet inte längre vart jag har mina kompisar, hur nära jag verkligen står dom. Har jag verkligen glidit bort från dom?
Jag saknar att vara omgiven av vänner som ständigt prata om någonting spännande. Jag upplever inte samma sak nu som jag gjorde innan jag får till Thailand. Ska det verkligen vara så svårt att komma in i klassen igen efter tre veckor? Jag känner av det ännu mer nu efter tre veckors ledighet från klassen.
Jag måste tyvärr säga att jag saknar att klassen inte är lika tajt som den en gång var. Jag hata att endel verkar hata andra i klassen. Visst kan det hända att någon tror att jag också gör det men just nu vill jag bara att allt ska vara som förut. Jag saknar alla gemensamma skratt jag saknar alla roliga konversationer som man hade i ettan.
Fan. Jag tycker inte om förändringar. Jag tycker inte om när jag inte vet vart jag har mina vänner. Jag är rädd för att säga vad jag känner/tycker. Jag är rädd för att ingen ska bry sig eller inte lyssnar. Även om jag är omgiven av vänner just nu så känner jag mig ändå så ensam. Det är jobbigt.
Jag tror det finns tre till fyra olika sorters vänskaper(?.)
Den ena är dom riktiga vännerna som man kan prata om allt och ingenting med. Roliga och tråkiga saker.
Sen har man dom som man inte riktigt vet om dom är ens vänner eller om dom bara är sociala.
"Plåster kompisarna" dom som man bara prata med på skolan, dom man umgås med en gång per år. Dom man måste tänka efter vad man säger till, dom man inte kan lita på.
Vet inte om man kan nämna dom gamla kompisarna, dom man knappt prata med men vet vilka dom är hur hur dom var..
En sak jag inte förstår. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte ville höra om någon var gravid eller om någon hade fått barn nyligen. Idag fick vi veta att våran naturkunskaps lärare ska få barn i September. Jag reagera nästan ingenting på det. Jag trodde att snart kommer gråten, snart kommer jag känna "cancer(?)" klumpen i hela kroppen.. Jag kände inget speciellt, jag var varken glad eller ledsen. Det ända som var, var att jag inte ville höra på när alla andra sa grattis till henne. Det var det ända jobbiga.
Detta satte även igång min hjärna som börja tänka på en massa jobbiga saker som inte kändes så jobbiga just då. Nu känns det tungt och förvirrande.
Jag förstår inte varför jag bara blir upprörd när jag vet att han ska bli pappa snart. Jag trodde att när jag fick veta att andra skulle bli föräldrar så skulle jag bli upprörd på dom också men inte det.
Jag blir så ledsen när tänker på det. Det är snart Maj, jag vill inte ha Maj.. Det ända jag kommer tänka på är bara jobbigt. Ååh, jag vill bara gråta, jag vill skita i alla andra och vara ledsen. Jag vill gräva ner mig i det jobbigaste i mitt liv just nu. Jag känner mig så förvirrad när det gäller allt.
Jag vill fly igen, fly från allt och alla. Jag orkar inte tänka längre. Precis allt är jobbigt att tänka på .__.
Jag känner mig illa till mods, jag får ont i kroppen, känner gråten komma smygandes, jag mår illa, vill bara försvinna och låtsas som ingenting. Men jag kan inte! Jag förstår inte varför jag känner så här.
Jag hatar barn, jag tycker inte om folk som ska bli föräldrar, dessa känslor kommer krypapande då. Jag känner en stor äcklig klump i min hals som vägrar försvinna, mina ögon vill tåras..
Jag skiter i att folk säger att bäbisar är underbara och att dom inte alls så hemsk som jag tycker att dom är.
Jag vet att några som läser min blogg har nära som precis fått barn, men jag måste få känna så här, inget kommer ändra alla känslor jag har i min kropp när jag tänker på barn eller när folk nämner barn.
Förlåt.
Jag borde inte ens tänka på det. Men dum som jag är så kan jag inte låta bli att se efter och efteråt känns det som om jag har en stor cancerboll från halsen ner till magen, det värker i kroppen och jag vill bara gråta tills jag dör. Jag ångrar mig så starkt efteråt. Jag vill inte längre. Jag vill så jävla långt bort just nu. Jag vill inte längre, jag orkar inte. Jag orkar ingenting just nu..
Jag måste sova..
Att låta bli att skriva med någon man bryr sig om är skit jobbigt, speciellt när personen i fråga inte varit online på sisådär... 2 månader eller nåt. Det gör ont i mig. Jag borde inte bry mig och mitt val är rätt men det är fruktavsvärt svårt. Tanken kan inte låta bli att komma till mig åter och åter igen. En tanke som inte ska finnas, en omöjlig tanke..
Det blir heller inte bättre när det känns som om allt påminner en, påminner mig om mitt val, mina tankegångar. Men av någon konstig anledning vill jag inte släppa tanken.. Det gör så ont att tänka på. Fan ._.
Jag är rätt dum som tänker tillbaka, tillbaka till en tid då "ingenting" annat fanns, då man bara fanns.
Det är ju så bra att jag lyssnar på Kent - Innan allting tar slut
Min helg har varit bra. Jag tror inte Simon vill se på någon mer zombie film med mig iaf med tanke på vad som hände i lördags natt xDD Jag vågade inte lämna mitt rum och fick konstiga tankar .P
Hände väl inte så mycket mer spännande men ja. Längtar iaf tills vi är med varandra igen <3
Igår tänkte jag att jag kunde lyssna på Kent innan jag skulle sova och av någon konstig anledning blev jag påmind om min moster. Jag lyssnade inte ens på Kent när hon fanns så jag vet inte varför jag började tänka på henne.
Det blev bara jobbiga tankar eftersom jag inte kommer ihåg så mycket om henne, bara de gånger hon ringde och gratta mig på mina födelsedagar. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud och det var så fruktansvärt jobbigt. Jag försökte komma på något minne jag trodde jag skulle ha om(?) henne men jag kommer bara ihåg när hon var sjuk. Det känns jätte jobbigt att bara komma ihåg henne när hon var sjuk och nästan ingenting innan.
Ibland känner jag att jag bara vill prata med någon om allt som hänt när det gäller det här men jag vill inte prata med mamma eller pappa. Varför ska det kännas så jobbigt, så svårt?
Varför ska det vara så svårt att prata om cancer? Jag tror inte jag har några som helst problem med det, iofs har jag aldrig pratat med någon som varit med om det förutom mamma men det blir inte samma sak.. Jag vet inte.
Ibland vill jag bara kunna släppa taget ..
Men jag vet inte hur .
Jag är helt förvirrad, sen imorse för jag har ingen aning varför jag var ledsen, tårarna bara kom och jag kände mig så nere. Så fort jag försökte komma på vad det berodde på så var det helt tomt i mitt huvud.
Jag vet iaf att jag har fruktavsvärt stor ångest för skolan, jag får en konstigt obeskrivbar känsla när jag är hemma och alla tankar är helt okontrollerbara(?) vet inte ens om det är ett ord men..
Allt som nångång i mitt liv har varit jobbigt kommer tillbaka och jag har ingen koll på nåt av de GAAH!
Jag önskar att man för någon dag bara kunnde bara borta från denna värld, försvinna i musiken eller drömmarnas värld!
Ååh ja har haft så konstiga tankar.. Det har låtit som om ett papper revs sönder i mitt huvud sen försvann alla tankar.. det har känns som om någon har stått och tittat på mig.. jag har fått bilder i huvudet om hur en man haft en plastpåse över huvudet och skrikit men inga ljud (min kudde liknade mannen) Jag känner mig helt CP och borde låsas in ett litet tag DD:
Ännu en gång har jag bara legat på govlet och försvunnit in i taket, tänkt på att det är bara är jag som ser saker på väggar sån som jag stör mig och inte kan göra någonting åt.
Jag har funderat lite på vad jag ska göra under min praktik. Tror jag ska vara hemma och måla, bara vara hemma eller kanske vara på gula men utan att fia ska prata om vad hon tycker att man ska göra, det förstör bara ens tankegångar tycker jag.
Alltså.. Jag klarar inte av att vara upp i folk. Så fort pappa kom hem och fråga vad jag hade gjort idag så kände jag bara hur jag ville berätta att jag varit ledsen men jag visste att jag skulle bara börja gråta så jag sa inget.
Jag vågar inte prata med pappa om varför jag for hem idag. Varför ska det vara så svårt att prata med sin egen föräldrer att man har ångest över skolan, ångest för att komma hem? Jag tror det är svårt för att de inte förstår vad man menar och de tycker bara att man är konstig eller nåt. JAG VILL BLI FÖRSTÅDD men jag vill också förstå mig själv..
Jag är rädd för hur det kommer bli imorgon. Om jag bara kommer gråta helt okontrollerat då också? Om jag vill försvinna från alla vart ska jag gå då?
JAG HATAR NÄR DET BLIR SÅ HÄR!! Andra gången jag skitit i lektioner för att jag har varit ledsen
Kan ingen bara ta bort alla tankar? Jag vill inte behöva gråta så fort jag får för många tankar i mitt huvud.
När blev det så här jobbigt? Känns som om jag bara kommer vara ivägen och jobbig .__.
GAAH jag vill verkligen inte åka till skolan imorgon, det känns som om jag har alldeles för mycket att göra och jag vill bara vara hemma hos simon resten av mitt liv. Det är bara jobbigt att vara hemma också för det ända jag gör är att sitta vid datorn (av någon konstig anledningen känns det som om jag skrvit fel)
Jag vill sluta skolan bara för ett litet tag och inte behöva känna någon stress eller något hinder till varför jag inte får saker gjort .. Jag är FRUKTANSVÄRT drålig på att planera och det märker jag allt för ofta BLÄÄ D:
Sitter iaf hemma hos simon nu och det är väl bra <3 Varit en underbar och rolig helg!
Men det är söndagkväll D: och jag måste upp tidigt och åka buss.. och BLÄÄ DD:
Jag tycker inte om att varje gång vi har bildlektion så prata Fia alltid bort nästan halva lektionen, så man hinner knappt börja med något och det stör mig fruktansvärt. Idag t ex så vi skulle gå igenom vad vi sa om någon hemsk bild som någon hade gjort när våran lärare inte var där sen gick hon in på andra kända tavlor och frågade vad man typ kände igen.. Jag ville hellre försöka göra klart någonting eller börja på något nytt jag har jätte många bilder i huvdet som jag skulle vilja rita.
"Ja, nu har ni en halv timme kvar av lektionen" JAHA?! VAD SKA VI GÖRA DÅ? TA FRAM PAPPER OCH PENNA OCH TRO ATT JAG HINNER RITA NÅGOT SOM INTE TAR SÅ LÅNG TID?! :@ GRRR jag tycker iaf inte om det! Har jag bild så vill jag rita eller måla, inte sitta och lyssna om vad man ser på ett pappet och veta vad som är mest känt. GAH!
OM jag vill lära mig nåt på bilden så är det eventuellt angående färg eller olika tekniker på.... saker D:
Bild är faktiskt rätt tråkig D:
Jag förstår inte varför jag alltid måste göra jobbiga beslut som måste göras för mitt eget bästa.
Att total radera någon ur mitt liv är skit jobbigt och jag önskar ibland att jag inte behövde må så dåligt över någon som en gång för länge sen gjort mig glad och lycklig. Det känns nästan fel att säga så men det är tyvärr sant.
Och jag hatar att bli påmind om personer man försöker glömma, t ex genom musik. Jag blir påmind av så många pga artister eller låtar. Jag vill att Placebo ska vara mitt band! Jag vill inte bli påmind av någon när jag lyssnar på underbara älskade Placebo, samma gäller Kent och mycket annan musik jag har på min iPod och dator, det är inte precis som att jag kan radera musik också. FAN att man ska "ha så mycket gemensamt" BLÄÄ!!
Jag hatar det här!
Varför ska jag behöva känna ångest för att lära känna någon? Varför kan jag inte hantera alla känslor, jag som inte ens har en aning om vad det är för känslor jag har i kroppen.. Jag blir ledsen, arg, besviken, rädd.. allt på en gång så jag vet inte hur jag ska agera. Jag försöker väl mest tränga bort mina tankar och vara glad igen men hur länge kommer det fungera? D: bläää D: varför ska det vara så mycket känslor just nu D: Jag ska ju må bra!
Min kropp känns alldeles konstig (som vanligt)
Jag är sjuk och jag känner av urinvägarna igen fast jag fick medicin för urinvägsinfektion för typ en vecka sen. Det är otroligt jobbigt för jag vet inte om det sitter i huvudet eller om jag verkligen har en kropp som är helt CP och aldrig vill att jag ska må bra. Och jag kommer aldig sluta skriva om hur jobbigt jag tycker att det är och att jag hela tiden ältar om hur jag känner av det och att inget funkar.. De flesta tjejer tycker inte om urinvägsinfektion så tänk er att ni känner av det en gång i veckan/varanan vecka och det finns inget du kan göra åt det.
Jag är även nervös inför skolan imorgon, hur jag kommer må och få skuld känslor för att jag glömde NK på skolan så jag inte har kunna gjort läxan som jag tror var tills imorgon DD: Hela dagen imorgon är full av lektioner finns inte tid för rast blää för onsdagar .___. plus att jag har trafik... nånting på måndag eftermiddagar JAG VILL INTEEE DDDD8
GAH jag kan inte sova, har tusen miljoner tankar i huvdet som inte vill ut.
Allt mellan himmel och jord snurrar runt i mitt huvud.
Jag saknar Simon så mycket! Visst, jag har inte träffat honom på mer än en vecka men jag känner att jag inte mår bra och jag vill ha kärlek, närhet igen <3 jag behöver det för att må bra.
Jag förstår inte hur mitt humör kan förändras så fort, från att vara lycklig till att bli ledsen. Jag vill inte vara som förut, jag vill vara den bra och förnyade Anna, jag vill inte att alla mina tankar ska bli något negativt. Allt jag tänker på känns bara .. inte bra. Jag känner mig jätte dålig i skolan och det känns som att jag inte kommer bli noge bättre heller, jag vill inte längre gå i skolan men jag måste för att kunna bli något. Jag tycker jag är en dålig flickvän, en dålig vän, en dålig syster, en dålig dotter. Alla andra verkar göra det så bra, håller kontakten, pratar och umgås ofta men inte jag (känns det som). Min kropp verkar ju heller aldrig bli frisk! Alltid är det nåt som är fel och det får mig också att må dåligt, inte bara för att det är oerhört jobbigt utan för att alla i min omgivning drabbas också.
Jag vill bara bort från alla tankar, bara ett litet tag så jag iaf kan sortera och kasta bort en del tankar för jag vill verkligen inte ha dom, de trycker bara ner mig ännu mer.
Placebo - Pierrot the clown. Så många tårar .__. (har ingenting med texten att göra för den har jag inte lyssnat på än)
Jag har fortfarande kvar den där känslan som aldrig vill försvinna. (Kan meddela att det är psykist och inte nåt jag känner i kroppen som det annars kan vara) Den verkar för tillfället bara bli större och större och det stör mig fruktavsvärt mycket för ju mer jag tänker på det.. ja ni förstår...
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, jag har frågat om råd men jag är för feg för att lyda. Men om jag skulle lyda så kommer jag bara såra, kanske i onödan och det vill jag verkligen inte.
Det fanns en jag kunde prata om allt om, någon som jag även kunde fråga om råd hos men det är denne som är mitt problem ._.
Jag kan bara inte låta bli att tänka på det förgågna(?), på alla Om och Varför. Jag ska aldrig behöva tänka på det, för det har säkert hänt av en anledning, jag vill iaf tro det.
Tänker alla människor så här? Är inte människan smartare och undviket sånt här? GAAH!
På tala om att fundera. Jag förstår mig inte på killar som klagar på killar som ser fenimina(?) ut eller är bögar. Säger att de är äckliga eller att det tar dö på mänskligheten. Jaha? Vad är det för fel på det då? Ska ni inte klaga lite på de tjejer som ser manliga ut eller är lesbiska då? De är väl lika äckliga som killar, det ska ju vara rättvist eller?
Samma sak när det gäller tjejer som tycker det är fel på porr, jag ser inget fel på det så länge man bestämmer själv och inte är tvingad till det. Men endel tjejer säger att ALLA kvinnor som är i porr-industrin är tvingade och det är ju så hemskt. Ja men endel tycker om att hålla på med det dom gör, plus att det finns ju även män som blir tvingade lika mycket som kvinnor. Och alla män tycker nog inte om att ta den där bak men de måste göra det ändå.
Jag tycker inte om folk som säger en sak utan att veta mycket om det (som vissa tjejer om det här)
Jag vet inte vad det är med mig, antagligen är det en massa hormoner som spökar igen för jag känner mig orolig för allt.
Det känns som om det är något som är fast klibbat på min fot, något jag inte kan låta bli att tänka på, något jag vill bli av med men så fort jag rör vid det växer det. Jag blir ledsen av det och samtidigt vill jag ha kvar det där.
En annan sak jag lätt stör mig på som jag inte tycker om hos mig själv.. men det ä alldeles för svårt att förklara eller jag vet inte hur jag ska formulera mig.. Känner mig rätt less och trött, har ingen större lust att göra någonting egentligen men ja jag vet inte..
Jag är orolig och förvirrad blee
Jag förstår inte, jag var relativt glad att jag inte har fått ont på så länge (gått typ 6 veckor) sen igår kväll närmare midnatt DÅ ska jag får ont igen och måste åka hem för att slippa vara jobbig mot min omgivning. För ja jag känner mig jobbig och i vägen samtidigt som jag vill ha någon nära mig som jag kan gråta mot och säga vad jag känner. Men igår ville jag bara vara ifred, gråta högt och låta mig kropp få ha sitt onda innan jag för en gångs skull försökte sova.
Efter typ fem sjukhus-besök och två lite större undersökningar i stan känns det här JÄVLIGT hopplöst. Ingenting fungerar och jag vet inte varför det fortfarade återkommer så jag kan inte göra någonting åt det.
Det läkare har rekomenderat.
- Drick mer
- ta c-vitamin (varje dag)
- troka dig blablabla eller inte alls
Sen säger de att jag INTE ska dricka mer än normalt och INTE dricka c-vitamin för man kan få njursten eller nåt sånt om man dricker för mycket. Så det jag ska göra när jag får ont är alltså.... Ingenting, låta det gå över eller besöka en läkare. Men ska jag göra de varje gång? Om jag får ont en gång i veckan kan jag ju inte åka till sjukan varje gång.
Nu är jag så fruktansvärt less på min kropp, jag verkligen hatar den! Visst, folk säger att jag har en snygg eller vacker kropp. TA DEN, JAG VILL DÅ INTE HA DEN!
Jag fryser konstant, har alltid besvär med insidan av min kropp (mensvärk, urinvägarna m.m) känner nästan aldrig törst. Så om någon vill ha min kropp så var så god, jag byter gärna ut den för vem vill må så här hela sitt liv? Inte jag iaf och det känns som att det inte kommer ske så många förändringar framöver heller.
Visst folk kanske inte vill läsa sånt här, om hur folk tycker och mår men jag läser hellre sånt är än vad folk gjort under dagarna eller köpt under helgen.
Åh jag är faktiskt väldigt besviken.
De hittade ingenting och de sa att det hjälper inte att dricka c-vitamin eller mycket vatten.
Jag är så fruktavsvärt ledsen! Jag har inte kunnat kissa normalt sen 10 idag och klockan är 19 nu.. Jag är extremt kissnödig och min buk är helt uppsväld men jag kan verkligen inte kissa, det gör för ont.
Vill väl inte gå så invecklat på vad som hände på sjukan men de kollade mitt urinrör och urinblåsan, vilket var både obehagligt och lite smärtsamt trots bedövningen (om det är någon annan som hört nåt annat om att de inte ska kännas så kan de vara att jag tycker en sticka gör ont)
Mitt besök idag gav ingenting, iaf inte framåt. Jag ska dricka som en normal person ev. ett glas tranbärssaft eller nåt sånt, jag ska helst inte dricka c-vitamin för de kan ge njursten eller nåt sånt.
Så vad fan ska jag göra nåsta gång jag får ont då?! Ligga i en jävla säng och gråta av smärta?! Det är ju jävligt snällt! fan :'(
Varför kan jag aldrig vara en normal tonåring? Det ska alltid vara något jävla fel på mig känns det som. GAAH
Det finns så mycket som jag inte borde oroa mig för, sånt jag inte ska behöva tänka på men ändå gör jag det.
Jag blir sur, arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag borde säga nåt, jag borde prata av mig hos någon som förstår och vet vad jag prata om, någon som kan berätta vad jag ska göra. Det känns rätt mycket i skolan, kan aldrig sluta tänka på hur jag mår både fysiskt och psykiskt, nära vänner... nej jag orkar inte.
Jag är rätt glad att jag inte ska vara på skolan imorgon men jag hoppas att jag inte missar något kul..
Så många känslor just nu, jag kan inte sortera eller kontrollera dem. Jag vill bara här ifrån, verkligen bort från alla igen men det känns så hemskt att tänka så igen. Fan också..
Jag orkar inte med det här egentligen men jag har bara mig själv att skylla, mitt sätt att vara och att jag aldrig kan låta bli.
Lite sömn kanske hjälper
Är det inte det ena så är det verkligen det andra.
Jag minns jag grät varje gång jag hade mens, nu har jag inte mensvärk.
Jag grät när jag hade mina värsta besvär med kisseriet, verkar vara över men jag vet inte.
Jag grät idag för att min mage är helt åt helvete. Den har inte varit bra sen jag kom hem till sverige. Jag kände att jag kommer inte klara av att gå till tandläkaren, gå på lucialunch eller stå ute i kylan och sjunga med klassen.
Jag är så arg, besviken och förvirrad över min kropp, den verkar aldrig någonsin vilja vara bra för mig. Det känns som om jag aldrig mått bra när det gäller min kropp.
Jag vill kunna vara som en normal person och kunna göra saker en normal person kan göra D:
Det är helt otroligt att det har gått hela tre år.
För mig känns inte dagarna, månaderna eller åren men alla minnen finns kvar och ibland kan det vara jobbigt.
Jag vill inte tänkta på hur hennes familj mår, hur min mamma,min andra moster och min mormor mår, för jag vet hur dåligt jag har mått av det här.
Det har hänt flera gånger att jag har gråtit när att jag har tänkt tillbaka. De sista dagarna, beskedet och dagarna efter..
Saker som inte borde påminna kan göra att jag tänkter på det.
Döden kan vara ett jobbigt samtalsämne. Förut hade jag inga som helst problem att säga vad jag tycker om det men nu, det har hänt något inom mig som gjort att jag har blivit mer och mer känslig. Jag kan tycka att det är jobbigt att se någon dö i filmer, vilket jag aldrig tyckt förut men som sagt, under de senaste månaderna har något hänt som gjort att jag är mer känslig. Vet inte om det är pga att jag har Simon nu, att jag är rädd att förlora honom.
Det är hemskt att få behöva vara med om en för tidig död, de säger jag bara <33
Det är jobbigt att se min mamma gråta, det är jätte jobbigt att höra när mamma pratar.
Allt känns verkligen skit jobbigt! Jag gråter jag med. Det är så jobbigt att tänkta på men ändå kan jag inte låta bli.
Allt som hänt efteråt.. ÅÅH JAG TYCKER INTE OM DET HÄR D ':
Jag vet inte vad jag ska skriva.. Det är så mycket som snurrar i huvudet nu..
"jag tycker att dina bilder ser ut som en 11åring har ritat dom"
tack..
Idag är en sån här konsig dag som jag inte vet hur det är med mig, det går som i vågor.
Idag är en sån dag jag bara kan sitta och t ex titta ut genom förstret och bara stirra.
Jag känner mig så tom på något sätt.
Jag vill bara göra ingenting, lyssna på lugn musik och bara vara.. Men det känns alldeles för tråkigt att bara göra det.
Jag skulle kunna se på någon film men jag vill inte det heller, inte se på tv heller..
Ååh jag måste plugga imorgon också D: jag känner, iaf idag att jag orkar inte plugga, det är så mycket..
Jag vill bara bort ett litet litet tag, bort från allt.
Jag vill åka bil! Det spelar ingen roll vart man åker, bara sitta i en bil och se på skogen, byn, staden man åker förbi.
Det skulle kunna få renga lite också, det är mysigt.
Jag vill ha vinter, snö. Jag vill kunna tända ljus och bara vara. Jag vill ha julafton också, bara vara familjen och mysa..
Ute och gå en sväng med familjen i vinter kylan sedan gå in igen och fika.. Ååh jag vill ha jul!
Jag vill fylla år också men det är inte lika kul längre, det är typ presenter, tårta och god mat sen är det inget där i mellan, typ sitta vid datorn eller se på tv.
Jag tycker inte om den här dagen, känner mig nere och ledsen
Efter mitt ärende i ström var klar fick jag gå tillbaka till mammas jobb, det var faktiskt väldigt skönt.
Bara gå i kylan och lyssna på musik, inte bry sig i vilka man mötte eller någonting.
Ett tag funderade jag t.o.m. om jag skulle gå hem istället, det är ju ändå 7 km.
Om jag bara fick in mina nya kent låtar på iPoden så skulle jag gärna gå ut och gå i de svarta mörkter som är redan nu.
GAH jag känner mig nere. Mamma frågade mig när hon skjutsade(?) mig om det var något, hon frågade till och med frågade mig om jag var arg. Kände mig bara irriterad och ledsen men jag ville inte säga nåt till mamma.
Jag vill bara skriva bort den här konstiga känlsa. Dock tror jag inte att det går men man kan ju iaf försöka.
Nu har jag ont i huvudet också, vilket jag nästan aldrig har.
Varför måste saker och ting förändras för? Jag tycker inte om någon form av förändring. Allt kan få vara som de var bara för några veckor sen men det går väl inte att ändra på. Jag känner mig så hemsk samtidigt så vet jag inte vad jag har gjort som gjort att det har blivit så fel..
Förvirrande....
Jag tror jag gjorde det rätta igår. Jag kände att jag var tvungen för att inte såra någon som står mig mycket nära. Visst det kommer vara skit svårt att släppa taget eftersom han har påverkat mig så otroligt mycket. Jag tycker det i alla fall. Jag har ju ändå kännt honom i mer än ett år och han är den ända som vet precis allt om mig. Vi har våra liv helt oberoende av varandra så det ska inte spela någon roll.
Känner att jag var tvungen att skriva av mig lite..
