Varning: Här står det samma saker som jag skrivit i mina tidigare "jobbiga" inlägg!
Åter igen har jag samma sak att säga. Jag tycker inte om tankar. Ikväll är det åter igen för många av dom.
Jag vet att det kan inte vara så spännande att läsa om samma sak om och om igen. Jag skriver bara om samma sak.
Jag önskar att det fanns en maskin som tog bort "cancer" tankarna. Jag kallas dom så för att jag får ont i hela kroppen, en klump i halsen (osv, osv) av dom. Jag vet verkligen inte vem jag ska prata med för jag vet redan svaren jag kommer få. Så just nu är bloggen min "ända" utväg.
Jag vill inte ha maj månad av en orsak. Jag vill inte tänka den ända onda tanke som är i mitt huvud, som har med maj att göra. Det har också med barn att göra. Det gör ont i min kropp att skriva om det. Det är väl därför jag inte prata så mycket med någon om det här. Jag känner mig helt förstörd pga det här. Jag vill bara kunna glömma, glömma för evigt. Glömma bort allt som hänt. Allt som jag faktiskt kommer ihåg. Det är så jobbigt att min hjärna gör så att jag ständigt påminns om det. Minsta lilla på påminns jag. Det är väl två som vet vad jag prata om.. Typ.
Jag hatar min hjärna som aldrig kan göra som jag vill, som aldrig vill glömma, som aldrig vill sluta påminnas..
Jävla tårar.. Bara att känna hur det lite lätt strömmar till i tårkanalen, fast utan att det faktiskt börjar rinna längst kanten av ögonen är jobbigt, tänk er själv. Kan ingen bara rensa mitt sinne, mina tankar en sil.
Ibland funderar jag på att prata med någon vuxen, men hur ska jag klara av det när jag inte ens kan prata med mina närmaste.. Hatar tonårsproblem/humörsvängningar/känslor för det är ju bara det de är. "Det är något alla gå i genom". Om alla går i genom det här så vill jag veta hur dom klarar det. För ibland känns det inte som om jag kommer klara av det alls.
Förlåt men.. Lämnad åt ensamheten. Det gör ont. Jag vill bara springa in på mitt rum och gråta tills det inte finns någon vätska kvar i min kropp, skrika ut all panik, all sorg... eller vad det nu är för nåt. Men jag kan inte, jag klarar inte ens av att göra det.
Jag vet att man inte ska hålla sina känlsor inom sig men ibland känns det som att jag inte kan visa mina ledsna känslor. Jag har en klump i halsen, den smått bränner nu. Mitt huvud är full med massa jobbiga tankar. Tankar som jag haft i typ två, tre år eller nåt sånt? Det verkar aldrig försvinna när det väl har startat..
Aja nu har jag iaf skrivit av mig lite. godnatt
Jag känner mig rätt nere när jag tänker efter. Så mycket som gör mig förvirrad och tom.
Jag vet inte längre vart jag har mina kompisar, hur nära jag verkligen står dom. Har jag verkligen glidit bort från dom?
Jag saknar att vara omgiven av vänner som ständigt prata om någonting spännande. Jag upplever inte samma sak nu som jag gjorde innan jag får till Thailand. Ska det verkligen vara så svårt att komma in i klassen igen efter tre veckor? Jag känner av det ännu mer nu efter tre veckors ledighet från klassen.
Jag måste tyvärr säga att jag saknar att klassen inte är lika tajt som den en gång var. Jag hata att endel verkar hata andra i klassen. Visst kan det hända att någon tror att jag också gör det men just nu vill jag bara att allt ska vara som förut. Jag saknar alla gemensamma skratt jag saknar alla roliga konversationer som man hade i ettan.
Fan. Jag tycker inte om förändringar. Jag tycker inte om när jag inte vet vart jag har mina vänner. Jag är rädd för att säga vad jag känner/tycker. Jag är rädd för att ingen ska bry sig eller inte lyssnar. Även om jag är omgiven av vänner just nu så känner jag mig ändå så ensam. Det är jobbigt.
Jag tror det finns tre till fyra olika sorters vänskaper(?.)
Den ena är dom riktiga vännerna som man kan prata om allt och ingenting med. Roliga och tråkiga saker.
Sen har man dom som man inte riktigt vet om dom är ens vänner eller om dom bara är sociala.
"Plåster kompisarna" dom som man bara prata med på skolan, dom man umgås med en gång per år. Dom man måste tänka efter vad man säger till, dom man inte kan lita på.
Vet inte om man kan nämna dom gamla kompisarna, dom man knappt prata med men vet vilka dom är hur hur dom var..
En sak jag inte förstår. Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte ville höra om någon var gravid eller om någon hade fått barn nyligen. Idag fick vi veta att våran naturkunskaps lärare ska få barn i September. Jag reagera nästan ingenting på det. Jag trodde att snart kommer gråten, snart kommer jag känna "cancer(?)" klumpen i hela kroppen.. Jag kände inget speciellt, jag var varken glad eller ledsen. Det ända som var, var att jag inte ville höra på när alla andra sa grattis till henne. Det var det ända jobbiga.
Detta satte även igång min hjärna som börja tänka på en massa jobbiga saker som inte kändes så jobbiga just då. Nu känns det tungt och förvirrande.
Jag förstår inte varför jag bara blir upprörd när jag vet att han ska bli pappa snart. Jag trodde att när jag fick veta att andra skulle bli föräldrar så skulle jag bli upprörd på dom också men inte det.
Jag blir så ledsen när tänker på det. Det är snart Maj, jag vill inte ha Maj.. Det ända jag kommer tänka på är bara jobbigt. Ååh, jag vill bara gråta, jag vill skita i alla andra och vara ledsen. Jag vill gräva ner mig i det jobbigaste i mitt liv just nu. Jag känner mig så förvirrad när det gäller allt.
Jag vill fly igen, fly från allt och alla. Jag orkar inte tänka längre. Precis allt är jobbigt att tänka på .__.
Jag känner mig illa till mods, jag får ont i kroppen, känner gråten komma smygandes, jag mår illa, vill bara försvinna och låtsas som ingenting. Men jag kan inte! Jag förstår inte varför jag känner så här.
Jag hatar barn, jag tycker inte om folk som ska bli föräldrar, dessa känslor kommer krypapande då. Jag känner en stor äcklig klump i min hals som vägrar försvinna, mina ögon vill tåras..
Jag skiter i att folk säger att bäbisar är underbara och att dom inte alls så hemsk som jag tycker att dom är.
Jag vet att några som läser min blogg har nära som precis fått barn, men jag måste få känna så här, inget kommer ändra alla känslor jag har i min kropp när jag tänker på barn eller när folk nämner barn.
Förlåt.
Jag borde inte ens tänka på det. Men dum som jag är så kan jag inte låta bli att se efter och efteråt känns det som om jag har en stor cancerboll från halsen ner till magen, det värker i kroppen och jag vill bara gråta tills jag dör. Jag ångrar mig så starkt efteråt. Jag vill inte längre. Jag vill så jävla långt bort just nu. Jag vill inte längre, jag orkar inte. Jag orkar ingenting just nu..
Jag måste sova..