Det är över nu.
Jag älskar dig Mimmi <33
Hela veckan har jag varit lite orolig för Mimmi men igår blev jag rädd och jag är fortfarande det..
Sen elva har jag ringt den ända veterinär vi verkar ha här i ström utan att komma fram en ända gång.
Efter ett bestämde jag mig för att åka in till ström och prata med dom i stället och nu har jag fått en tid för en undersökning av Mimmi.
Jag hoppas bara att hon inte blir sämre eller dör..
Så, är det någon med körkort som jag köra mig och mimmi till ström imorgon vid halv nio? Det vore helt underbart i så fall!! Hör av er!
Ååh all den här väntan tills imorgon är så lång.. Det är jobbigt att gå till buren och se om hon vill ha vatten när hon bara ligger och knappt rör på sig, och om hon rör på sig så vinglar hon bara..
Jag är säker på att hon kommer dö snart men jag vill ändå att hon ska leva tills imorgon så att hon kanske kan dö smärtfritt.. Det är så länge till halv nio imorgon! Jag vill att det ska vara imorgon nu så att man slipper se hene så här DD:
Det här får mig bara att tänka på min moster, att man bara sitter och väntar på att hon ska dö.. Rätt hemskt att tänka så men det är sant. Man ser att hon blir sämre och det finns inget man kan göra åt det och det som finns att göra har man redan gjort.. Jag hatar det här!
Det kanske är bättre att låta henne dö nu än att vänta tills imorogn? Ååh Jag hoppas bara att det inte ska bli som med min vita kanin, massa dödsryck in i saker..Nej fy! Jag hoppas bara att hon överlever tills imorgon så att man kanske kan ta en spruta och låta henne somna in..
Ååh vad jobbigt det här är!! D':
Mimmi är en grå hermelin-kanin (tror rasen heter nåt sånt).
Hon fyllde nio år den sjunde Juni, precis samma dag som min mamma.
Det var egenltigen min bror som ägde henne först men när min albino vädur dog så tror jag att jag fick hjälpa till att ta hand om Mimmi.
Som liten råkade hon bli jagad av nån av oss syskon och blev livrädd och skrek, efter det blev hon lättskrämd och otroligt skygg, hon var absolut inte rädd för att rivas eller bitas heller.
Jag fick en ny liten svart kanin av mina kusiner som vi trodde vi kunde ha tillsammans med Mimmi men icke, efter kanske två veckor var den lilla svarta kaninen död. Efter det fick hon ett nytt namn av mina kusiner, "mördar Mimmi" men jag tycker om henne lika mycket ändå.
Efter några år så hade jag och en gammal klasskompis till mig pratat ihop oss om att vi skulle para Mimmi tillsammans med min kompis kanin och det gjorde vi. Fyra veckor senare så fick hon sina ungar, dock så dog några av hennes barn men tre stycken klarade sig bra. När dom blev tillräckligt stora gav vi bort två hanar men honan behöll vi. Under den vintern så dog Mimmis barn, mest troligt av att hon inte fick vatten (vi tror att mimmi hann dricka vattnet innan det frös och att den lilla ungen inte hann få något vatten). Men Mimmis liv har fortsatt ändå.
Hennes personlighet har inte förändrats mycket under de här nio åren, hon var fortfarande skygg och vaksam på allt. Minsta rörelse så sprang hon och gömde sig.
Tills i helgen..
Jag var iofs inte hemma i helgen men när jag kom hem så var hon som en helt annan kanin, inga snabba reflexer, inte lika sugen på att äta eller springa omkring om man gick ut med henne. Plus att jag märkte att hennes ena öga inte var som det skulle, massa ögongrejs (vet inte vad jag ska kalla det) och hon hade det inte lika öppet som det andra.
Och idag blev jag verkligen rädd. Jag tänkte att jag skulle ta ut henne på en liten promenad men hon sprang knappt, hon bara lade sig ner och brydde sig inte om nåt och sen när jag skulle ta in henne så reagerade hon knappt at jag tog tag i henne och så har hon ALDRIG varit förut! Jag gick in till pappa och berättade vad som hänt och hur jag kände..
Jag vart jätte ledsen, jag vill inte att min kanin ska dö. Hon har bott på våran gård i 9 år!
Så nu sitter jag och funderar på hur jag vill göra, om vi ska se till att ta bort henne eller om jag ska ringa någon veterinär och se vad dom tycker..
Jag är så rädd!
Jag kan erkänna att jag var väldigt pepp inför den här dagen, hade fjärilar i magen och allt..
Det slutade med att jag grät och det var inte för att jag kommer sakna min klass, snarare tvärtom.
Att se deras glädje, alla deras vänner tillsammans, göra roliga saker tillsammans.. Jag ser saker som ingen annan ser, inte på samma sätt. Ingen förstår mig när jag säger att jag är avundsjuk på dom.. Aja
Hur kan en lärare inte förstå att man skolkat för att man mått dåligt? Hur kan en vuxen människa säga att det inte är en dålig anledning? Jag blir så jävla arg och leden!
Den här sommaren kommer vara den sämsta någonsin!!
Hur kan ens egna föräldrer inte förstå när man mår dåligt? Man gråter framför denne och berättar att man inte klarade av att fika och umgås med klassen och att man känt sig stressad i skolan, och de ända han säger är "Du får planera bättre"..
"Ja men tack så jävla mycket för ditt stöd! Jag älskar dig <3" Nej inte riktigt.
Visst jag har varit ledsen de gånger jag haft dålig planering och så men ändå! Känns som om man måste visa hur dåligt man mår för att göra sig förstådd hos vuxna..
Nej jag är så jävla less på allt just nu! Och skit stressad är jag också..
Ska försöka plugga in i det sista innan jag flyr hem till Rossön <3
Jag känner mig helt tom innuti även fast jag vet att jag inte mår så bra. Jag känner mig sårad och arg men ändå vill jag inte gråta ut min frustration just för att jag känner mig så tom. Det är inte nåt jag vill prata om eftersom jag vet att jag får skylla mig själv, det var helt mitt egna val och det var något som jag trodde skulle bli bra men det blev helt fel. Imorse t ex jag hade typ 10 minuter, en kvart innan bussen skulle gå så passade jag på att sätta mig vid datorn.. Fick världens konstigaste känsla inom mig, jag fällde typ en tår sen blev jag helt inåtvänd och tom igen. Sen brast det väl igen när jag kom på skolan i typ en kvart den var jag helt tom igen.
Jag vill kunna berätta min frustration om vad som pågår till honom men antagligen vill han inte höra. Jag är så förvirrad..
Aja vi får se vad som händer, mest troligt ingenting...
Man ska verkligen inte hoppas för mycket. Vad har jag nu gjort för fel?
Jag vill så gärna veta..
Fan.
Min hals börjar smått tjockna
Jag har väl sex rester och jag vill verkligen inte göra dom. Jag vet att det vara är en vecka kvar men jag orkar verkligen inte stressa mig igenom allihop. Jag måste ha en enorm paus innan jag kan göra dom.
Gissar på att jag kommer få två eller tre IG'n, mina föräldrar kommer vara SÅÅ nöjda eftersom dom tycker att jag har förbättrats så mycket. Jag vill inte höra något mer..
Som jag skrev först.
Jag vill så gärna veta saker. Jag vill veta vad som pågår, jag vill säkert höra saker jag inte borde, inte kommer höra. Jag vill verkligen att det ska var som förut skippa vissa delar, låta det vara som sen sommaren/hösten i ettan. Jag behöver det.
Min inställning till det som hänt har jag inte ändrat eller varför jag är så tvär när det kommer till honom.. Det är många som har fått barn som jag känner, varför har jag inte samma intställning till dom?
Jag vill inte ha något svar på det..
Ååh! Det är så jobbigt! Jag är allt för tankspridd.. Jag vet inte vad jag vill längre och jag blir så... frustrerad! GRR!! Bajs...
