GAH jag kan inte sova, har tusen miljoner tankar i huvdet som inte vill ut.
Allt mellan himmel och jord snurrar runt i mitt huvud.
Jag saknar Simon så mycket! Visst, jag har inte träffat honom på mer än en vecka men jag känner att jag inte mår bra och jag vill ha kärlek, närhet igen <3 jag behöver det för att må bra.
Jag förstår inte hur mitt humör kan förändras så fort, från att vara lycklig till att bli ledsen. Jag vill inte vara som förut, jag vill vara den bra och förnyade Anna, jag vill inte att alla mina tankar ska bli något negativt. Allt jag tänker på känns bara .. inte bra. Jag känner mig jätte dålig i skolan och det känns som att jag inte kommer bli noge bättre heller, jag vill inte längre gå i skolan men jag måste för att kunna bli något. Jag tycker jag är en dålig flickvän, en dålig vän, en dålig syster, en dålig dotter. Alla andra verkar göra det så bra, håller kontakten, pratar och umgås ofta men inte jag (känns det som). Min kropp verkar ju heller aldrig bli frisk! Alltid är det nåt som är fel och det får mig också att må dåligt, inte bara för att det är oerhört jobbigt utan för att alla i min omgivning drabbas också.
Jag vill bara bort från alla tankar, bara ett litet tag så jag iaf kan sortera och kasta bort en del tankar för jag vill verkligen inte ha dom, de trycker bara ner mig ännu mer.
Placebo - Pierrot the clown. Så många tårar .__. (har ingenting med texten att göra för den har jag inte lyssnat på än)
Jag har fortfarande kvar den där känslan som aldrig vill försvinna. (Kan meddela att det är psykist och inte nåt jag känner i kroppen som det annars kan vara) Den verkar för tillfället bara bli större och större och det stör mig fruktavsvärt mycket för ju mer jag tänker på det.. ja ni förstår...
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, jag har frågat om råd men jag är för feg för att lyda. Men om jag skulle lyda så kommer jag bara såra, kanske i onödan och det vill jag verkligen inte.
Det fanns en jag kunde prata om allt om, någon som jag även kunde fråga om råd hos men det är denne som är mitt problem ._.
Jag kan bara inte låta bli att tänka på det förgågna(?), på alla Om och Varför. Jag ska aldrig behöva tänka på det, för det har säkert hänt av en anledning, jag vill iaf tro det.
Tänker alla människor så här? Är inte människan smartare och undviket sånt här? GAAH!
På tala om att fundera. Jag förstår mig inte på killar som klagar på killar som ser fenimina(?) ut eller är bögar. Säger att de är äckliga eller att det tar dö på mänskligheten. Jaha? Vad är det för fel på det då? Ska ni inte klaga lite på de tjejer som ser manliga ut eller är lesbiska då? De är väl lika äckliga som killar, det ska ju vara rättvist eller?
Samma sak när det gäller tjejer som tycker det är fel på porr, jag ser inget fel på det så länge man bestämmer själv och inte är tvingad till det. Men endel tjejer säger att ALLA kvinnor som är i porr-industrin är tvingade och det är ju så hemskt. Ja men endel tycker om att hålla på med det dom gör, plus att det finns ju även män som blir tvingade lika mycket som kvinnor. Och alla män tycker nog inte om att ta den där bak men de måste göra det ändå.
Jag tycker inte om folk som säger en sak utan att veta mycket om det (som vissa tjejer om det här)
Jag vet inte vad det är med mig, antagligen är det en massa hormoner som spökar igen för jag känner mig orolig för allt.
Det känns som om det är något som är fast klibbat på min fot, något jag inte kan låta bli att tänka på, något jag vill bli av med men så fort jag rör vid det växer det. Jag blir ledsen av det och samtidigt vill jag ha kvar det där.
En annan sak jag lätt stör mig på som jag inte tycker om hos mig själv.. men det ä alldeles för svårt att förklara eller jag vet inte hur jag ska formulera mig.. Känner mig rätt less och trött, har ingen större lust att göra någonting egentligen men ja jag vet inte..
Jag är orolig och förvirrad blee
Jag förstår inte, jag var relativt glad att jag inte har fått ont på så länge (gått typ 6 veckor) sen igår kväll närmare midnatt DÅ ska jag får ont igen och måste åka hem för att slippa vara jobbig mot min omgivning. För ja jag känner mig jobbig och i vägen samtidigt som jag vill ha någon nära mig som jag kan gråta mot och säga vad jag känner. Men igår ville jag bara vara ifred, gråta högt och låta mig kropp få ha sitt onda innan jag för en gångs skull försökte sova.
Efter typ fem sjukhus-besök och två lite större undersökningar i stan känns det här JÄVLIGT hopplöst. Ingenting fungerar och jag vet inte varför det fortfarade återkommer så jag kan inte göra någonting åt det.
Det läkare har rekomenderat.
- Drick mer
- ta c-vitamin (varje dag)
- troka dig blablabla eller inte alls
Sen säger de att jag INTE ska dricka mer än normalt och INTE dricka c-vitamin för man kan få njursten eller nåt sånt om man dricker för mycket. Så det jag ska göra när jag får ont är alltså.... Ingenting, låta det gå över eller besöka en läkare. Men ska jag göra de varje gång? Om jag får ont en gång i veckan kan jag ju inte åka till sjukan varje gång.
Nu är jag så fruktansvärt less på min kropp, jag verkligen hatar den! Visst, folk säger att jag har en snygg eller vacker kropp. TA DEN, JAG VILL DÅ INTE HA DEN!
Jag fryser konstant, har alltid besvär med insidan av min kropp (mensvärk, urinvägarna m.m) känner nästan aldrig törst. Så om någon vill ha min kropp så var så god, jag byter gärna ut den för vem vill må så här hela sitt liv? Inte jag iaf och det känns som att det inte kommer ske så många förändringar framöver heller.
Visst folk kanske inte vill läsa sånt här, om hur folk tycker och mår men jag läser hellre sånt är än vad folk gjort under dagarna eller köpt under helgen.
Åh jag är faktiskt väldigt besviken.
De hittade ingenting och de sa att det hjälper inte att dricka c-vitamin eller mycket vatten.
Jag är så fruktavsvärt ledsen! Jag har inte kunnat kissa normalt sen 10 idag och klockan är 19 nu.. Jag är extremt kissnödig och min buk är helt uppsväld men jag kan verkligen inte kissa, det gör för ont.
Vill väl inte gå så invecklat på vad som hände på sjukan men de kollade mitt urinrör och urinblåsan, vilket var både obehagligt och lite smärtsamt trots bedövningen (om det är någon annan som hört nåt annat om att de inte ska kännas så kan de vara att jag tycker en sticka gör ont)
Mitt besök idag gav ingenting, iaf inte framåt. Jag ska dricka som en normal person ev. ett glas tranbärssaft eller nåt sånt, jag ska helst inte dricka c-vitamin för de kan ge njursten eller nåt sånt.
Så vad fan ska jag göra nåsta gång jag får ont då?! Ligga i en jävla säng och gråta av smärta?! Det är ju jävligt snällt! fan :'(
Varför kan jag aldrig vara en normal tonåring? Det ska alltid vara något jävla fel på mig känns det som. GAAH
Det finns så mycket som jag inte borde oroa mig för, sånt jag inte ska behöva tänka på men ändå gör jag det.
Jag blir sur, arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag borde säga nåt, jag borde prata av mig hos någon som förstår och vet vad jag prata om, någon som kan berätta vad jag ska göra. Det känns rätt mycket i skolan, kan aldrig sluta tänka på hur jag mår både fysiskt och psykiskt, nära vänner... nej jag orkar inte.
Jag är rätt glad att jag inte ska vara på skolan imorgon men jag hoppas att jag inte missar något kul..
Så många känslor just nu, jag kan inte sortera eller kontrollera dem. Jag vill bara här ifrån, verkligen bort från alla igen men det känns så hemskt att tänka så igen. Fan också..
Jag orkar inte med det här egentligen men jag har bara mig själv att skylla, mitt sätt att vara och att jag aldrig kan låta bli.
Lite sömn kanske hjälper
Är det inte det ena så är det verkligen det andra.
Jag minns jag grät varje gång jag hade mens, nu har jag inte mensvärk.
Jag grät när jag hade mina värsta besvär med kisseriet, verkar vara över men jag vet inte.
Jag grät idag för att min mage är helt åt helvete. Den har inte varit bra sen jag kom hem till sverige. Jag kände att jag kommer inte klara av att gå till tandläkaren, gå på lucialunch eller stå ute i kylan och sjunga med klassen.
Jag är så arg, besviken och förvirrad över min kropp, den verkar aldrig någonsin vilja vara bra för mig. Det känns som om jag aldrig mått bra när det gäller min kropp.
Jag vill kunna vara som en normal person och kunna göra saker en normal person kan göra D: